|
Skrivet av Cecilia
|
|
Tisdag, 1 December 2009 12:03 |
|
Här i Skåneland är det lite svårt att veta när ena säsongen tar slut och nästa tar vid. Har man riktig tur med vädret så blir det liksom inget golfuppehåll över huvud taget. Så frågan är om man ska summera golfåret 2009 än? Det är ju trots allt en hel månad kvar. Men jag gör det ändå. 2009 var golfåret då jag... ... lärde mig mest, och sänkte mig minst (från 18.1 till 16.8).
Stora delar av säsongen har jag spelat skit rent ut sagt, men kämpat och kämpat med min sving och förstått allt mer av varför det blir som det blir. Om man säger så: Jag har blivit varse mina fel, men inte riktigt lyckats rätta till dem. Än. ... lärde mig hur man slår pitchslag och chippar. Och det har varit grymt roligt – helt plötsligt står man där med bollen några meter från green och har olika slag att välja mellan, inte bara topp över hela green... ... gjorde min första eagle. På en par fyra. På ett fruktansvärt dåligt, toppat andraslag som for in i bunkervallen, studsade upp på green och rullade i hål. ... för första gången vågade börja använda spoon från fairway, och såg en ny värld öppna sig, både på par femmor och efter ett missat utslag på par fyror. ... insåg att längd faktiskt inte är allt, utan att jag nog behöver träna mer närspel om jag hade tänkt sänka mig ytterligare. ... slog mitt livs drive. 265 meter. Jag vet fortfarande inte hur jag egentligen bar mig åt, bara att det kändes bra hela svingen igenom, och att jag fick på en kanonträff. Men jag kan fan inte göra om det! ... genomled världens hemskaste partävling tillsammans med maken i Östra Göinge. Tänk er parspel när den ene (maken) spelar suveränt fin golf, och den andre för sitt liv inte kan träffa bollen eller slå ett rakt slag (jag). Han räddade, jag sabbade, han räddade, jag sabbade. Jag lovar, jag slog inte ett enda riktigt golfslag på 18 hål! Aaaargh, det var fruktansvärt.
... på allvar insåg att maken och jag är kompletta golfidioter. När man betalar greenfee och går 18 hål i storm och ösregn, tills allt var så blött att man inte ens kunde hålla greppen torra längre, och man knappt kunde gå upprätt i vinden... helt enkelt för att man är spelsugen.... då är man inte riktigt normal.
|
|
Skrivet av Cecilia
|
|
Fredag, 25 September 2009 17:48 |
|
Så imorgon är det dags igen: en av säsongens sista tävlingar på programmet. Maken och jag ska ge oss på en greensomeutmaning i Skepparslöv (Golfresan on Tour). Det ska bli kul. Bortsett från en detalj: Skepparslövs golfbana har aldrig passat mig något vidare. Det är den banan där jag gick och hackade mig fram när jag skulle lära mig att spela golf. Och det lever på något sätt kvar, jag spelar oftast ganska dåligt på den banan. Sedan är ruffen i Skepparslöv något i hästväg. Är man inte kvar på banan så kan man lika gärna plocka fram en ny boll och slå om slaget direkt, för man hittar a-l-d-r-i-g- bollen i ruffen. Och eh, jag är ju liksom inte riktigt känd för att slå rakt.
Vi tog faktiskt ett varv i Skeppaslöv förra helgen (inspelvsvarv, heh?), och på två hål i rad gjorde jag exakt samma sak: Bra utslag – och sedan världens jättehook på inspelet, rakt ut bland träden och bort forever. Det var bara att placera en ny boll och slå om slaget – som jag på andra försöket lade upp på green och tvåputtade... för dubbelbogey. Så det är min fasa imorgon: Att jag ska skicka makens prydligt upplagda boll åt fanders, och sabba hela vår score. Fast jag har min två mantran redan klara: Det här är vad som ska gå genom mitt huvud imorgon, och som ska hjälpa mig att slå rakt och fint och långt: 1. Slappna av i höger, inte trycka på, inte trycka på, inte hjälpa till.... 2. Ge fan i drivern. Ge. Fan. I. Drivern.
|
|
Skrivet av Cecilia
|
|
Onsdag, 16 September 2009 16:36 |
|
Roade mig med att spela två bollar på gårdagens träningsrunda. En från rött och en från gult.
För någonstans har jag grunnat lite på om det helt enkelt inte lönar sig för en sån som jag att spela från gult. Jag menar, det är inte längden som är mitt problem, utan snarare bredden. Och är man ändå inte på green på rätt antal slag, utan för det mesta till höger eller vänster om, så spelar det liksom ingen roll om tredjeslaget är en chipp på tio meter eller en pitch på 40. Dessutom fick jag ju en hel drös med extraslag från gult – hela tio extraslag hade jag att drälla bort på banan. (Vilket jag också gjorde, tro mig). Normalt har jag 19 slag på Åhus Västra, nu fick jag 29.
De första hålen spelade jag riktigt uselt från gul tee. Eftersom jag samtidigt inledde med par-par från röd så tror jag nog att det mest handlade om att jag spände mig, och ville slå extralångt och så bra som möjligt – vilket naturligtvis fick rakt motsatt effekt.
Men efter de två-tre första hålen släppte det, och jag spelade på från bägge tees. Det jag befarat skulle vara det värsta var utslagen från par treorna, men det var inte så svårt som jag hade trott. Jag slog järnsex, träsju, järnfem och träsju på de fyra korthålen, var på green på två (järnfemman på elvan var dagens slag – rakt över flaggan och lämnade mig en enochenhalvmetersputt för birdie som skulle givit mig FEM poäng om jag hade satt den. Nu fick jag nöja mig med paret, men det var bara att ta sina fyra poäng och tacka för kaffet), och pin high men till vänster på två (jag hookade båda slagen med träsjuan rejält, blir lätt så när man vill trycka till det där lilla extra för att verkligen nå green och inte hamna i bunkern framför).
Par femmorna, där skillnaderna mellan tee egentligen är störst, upplevde jag som minst skillnad under spelets gång. Det jämnade liksom ut sig på vägen – i synnerhet som jag gärna zickzackar mig fram över fairway och oftast ändå är på green på fyra istället för tre (På en av par femmorna var jag faktiskt på green på tre från gul, och på fyra från röd...).
Att jag verkligen skulle KUNNA spela från gul "på riktigt" bevisade jag för mig själv på hål 9 om inte annat. Det är banans svåraste hål, över 300 meter från röd och närmare 360 från gul tee, index 1.
Där var jag på green på två slag, spoon, träsju. Sen att det visserligen var ett perfekt slag jag fick till med sjuan är ju en annan sak – jag nådde i varje fall! (Och sen gjorde jag bogey ändå för jag treputtade ;-) ).
Jag gick runt från gul på 38 poäng (synd att jag spelade ensam!!!), och var helt övertygad när jag kom i mål: För en sån som mig lönar det sig absolut att spela från gul tee. 12 hål med dubbelslag – herregud, jag kunde ju drälla bort ett slag på nästan varje hål!
Fast sen är ju grejen: Om jag nu spelar från gul, och sänker mig... som kommer jag ju att få det ännu jobbigare sen när jag ska gå från röd igen. För som sagt, det är inte längden som är mitt problem, det är att jag har så jämrans svårt att inte vara över hela banan + att jag är för dålig på närspelet.
Och sen nästa fråga: FÅR man över huvud taget sänka sig från fel tee?
|
|
Hata, hata, hata långsamt spel! |
|
Skrivet av Cecilia
|
|
Måndag, 31 Augusti 2009 17:40 |
|
Gårdagens runda flöt på bra.
I nio hål vill säga.
Sen... tog det tvärstopp.
Sista nio hålen var bara en lång, tradig väntan på bollarna framför. Jag höll till och med på att komma försent till jobbet (började jobba halv fem – vi gick ut vid elva på förmiddagen) för att det tog så lång tid.
Och vi snackar inte ens fyrbollar (vi hade en fyrboll precis framför, de släppte igenom när de letade så det var ju inte de som stoppade upp allting), utan två- och trebollar.
Det tog mer än tre timmar att komma runt de sista nio hålen, det kändes som man slog ett slag ungefär en gång i kvarten. Och det finns inget jag hatar mer ännär det går långsamt, när man aldrig får upp pulsen, och tappar rytmen för att varje slag känns som det första uppvärmningsslaget på rangen.
Långsamt spel är det enda som kan få mig att tycka golf är riktigt tråkigt. Det är till och med tråkigare än att gå runt och spela skitdåligt.
Men vad gör man åt det?
Hur ska vi komma bort från problemet med femtimmarsrundor?
Lösning, nån?
|
|
|
